Vi är i lekparken, det är fullt med barn i alla möjliga åldrar. De leker, springer och klättrar, slänger av sig kläder och skor åt alla håll o kanter, hämtar kex i fikakorgarna och dricker saft. Solen skiner och det är varmt. Alla mammor och nannys står bredvid och småpratar, de flesta med en iskaffe i handen och solglasögonen på huvudet. På basketplanen vid sidan av parken spelar ett stort gäng killar basket, alla i linnen och shorts.
Efter jobbet tar jag mig ut för en joggingrunda. Springer längst havet, till lukten av tång, salt och grillat. Till lukten av sommar.
På vägen hem ser jag två små pojkar ute med sin pappa och spelar baseball. Alla har t-shirt och shorts, klockan är över 6.
Konstigt att alla burit gröna kläder idag bara. Vad kan det bero på?
Hmm.. St Patrick's Day kanske? Jo men visst.
Men är inte det i mitten på Mars? Joo, det är det.
Men... är det inte meningen att det ska vara några få plusgrader och ligga lite snö här och var då?
Tydligen inte.
Fy fan va skönt!
Happy St. Patrick's Day!
torsdag 17 mars 2011
söndag 13 mars 2011
Jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is.
Jag vet att ni väntar på uppdatering. Jag vet att ni undrar hur jag har det, vad jag gör, om jag har så mycket att göra att jag inte hinner uppdatera, eller om saker och ting inte är bra. Saken är den att allt är bra, förutom att jag plågats av lite hemlängtan den senaste veckan, samt nu gått och dragit på mig en ordentlig förkylning, vilket så klart inte gör det hela roligare.
Jag vet att många av er tänker att "Gud, vadå hemlängtan? Hon borde verkligen passa på att njuta och ta till vara på tiden där borta". Jag vet också att många tänker "Men om hon har hemlängtan, varför åker hon då bara inte hem?".
Och ja, det är väl de tankarna jag också bollar med i mitt huvud. "Skärp dig Sandra, du har det jättebra, du är i USA, du har världen framför fötterna, du visste att det skulle bli tufft emellanåt, skärp dig nu. Ta. Vara. På. Tiden." Och "Om jag inte känner mig helt glad och tillfredsställd här, kanske jag ska åka hem och göra något annat? Jag kanske bara slösar bort tiden såhär?".
Jag vet att ni som känner mig vet, att jag kommer inte komma hem. Inte förrän jag har fullföljt mitt år här. Jag är ingen person som ger upp för lite motgångar, ingen person som gör vad hjärtat säger för stunden, utan att tänka igenom det tiotusen gånger först. Ingen som sviker ett löfte till människor jag tycker om. Absolut inte när situationen är långt, långt ifrån ohållbar. Men jag vet också, att ni som känner mig vet, att jag är en person med känslorna på utsidan, en person som inte gillar att vara varken själv, eller ensam. En tjej som hellre är dubbelbokad, än sysslolös och som vissa gånger bara borde få ett ordentligt utegångsförbud, för att faktiskt ta sig tid till att ta hand om sig själv och kroppens naturliga behov, så som till exempel äta och vila.
Sen jag kom till USA, för ca 5 månader sedan, har jag haft fler kvällar då jag suttit hemma vid datorn, tv:n, med en bok eller gått och lagt mig innan klockan slagit 10, än vad jag hade på hela högstadie- och gymnasietiden. I början tyckte jag att det var underbart, det var som att vara på vilohem. Jag hade nästan aldrig ont i huvudet längre, nästan aldrig ont i magen, jag kände mig piggare än på länge och så är fortfarande fallet. Delvis.
De senaste veckorna har det börjat dra i mig igen. Jag känner att jag behöver mer saker att göra, känner att en liten amerikansk kuststad, med all sin charm inte riktigt längre uppfyller mina behov. Känner att hemmafester i jeans och sneakers inte längre tillfredsställer mina vanligtvis dansanta fötter i högklackat, känner att kaffe på Starbucks femton gånger i veckan är underbart, men inte nog. Känner att sitta i bilen minst 45 minuter varje gång jag ska hitta på något kul bara gör mig irriterad och tar ifrån mig halva nöjet. Känner att hur gärna jag än vill passa in och uppskatta allt lika mycket som mina vänner här gör, så går det inte riktigt. Inte för att jag är bättre eller roligare än dem, absolut inte. Utan dem och mina goa trollungar hade jag varit tillbaka i Sverige för längesedan, men bara för att någonting saknas, eller bara för att jag är som jag är.
Så, ja, detta är väl anledningen till brist på uppdatering. Jag känner just nu alltså inte att jag varken utvecklas eller har ett nog intressant liv för att orka hålla bloggen igång. Inte heller tycker jag om att erkänna sånt här, då det för mig innebär att svälja lite av min stolthet att medge att jag kanske inte riktigt har "The time of my life". Men å andra sidan, med ärlighet kommer man längst och innerst inne vet jag att jag kommer komma hem med en erfarenhet som är få förunnad, jag kommer uppskatta mitt svenska liv på ett helt annat sätt och jag kommer aldrig någonsin glömma detta året. För tro mig, vissa dagar är underbara och efter vad jag hört så har jag inte fått uppleva det bästa här än, -sommaren. Och "The time of my life" har det fortfarande sju/åtta månader på sig att bli och annars så har jag ju hela livet kvar för den tiden när jag kommer hem igen.
Sen ska väl tilläggas att om ca två veckor är det dags för Florida och sen rullar det på med D.C, pojkvänsbesök och Niagarafallen, så då kanske det inte är sådär jättetungt att heta Sandra Skulstad längre, haha... men till dess, ha tålamod.
All min kärlek,
Sandra
Jag saknar er.
Jag vet att många av er tänker att "Gud, vadå hemlängtan? Hon borde verkligen passa på att njuta och ta till vara på tiden där borta". Jag vet också att många tänker "Men om hon har hemlängtan, varför åker hon då bara inte hem?".
Och ja, det är väl de tankarna jag också bollar med i mitt huvud. "Skärp dig Sandra, du har det jättebra, du är i USA, du har världen framför fötterna, du visste att det skulle bli tufft emellanåt, skärp dig nu. Ta. Vara. På. Tiden." Och "Om jag inte känner mig helt glad och tillfredsställd här, kanske jag ska åka hem och göra något annat? Jag kanske bara slösar bort tiden såhär?".
Jag vet att ni som känner mig vet, att jag kommer inte komma hem. Inte förrän jag har fullföljt mitt år här. Jag är ingen person som ger upp för lite motgångar, ingen person som gör vad hjärtat säger för stunden, utan att tänka igenom det tiotusen gånger först. Ingen som sviker ett löfte till människor jag tycker om. Absolut inte när situationen är långt, långt ifrån ohållbar. Men jag vet också, att ni som känner mig vet, att jag är en person med känslorna på utsidan, en person som inte gillar att vara varken själv, eller ensam. En tjej som hellre är dubbelbokad, än sysslolös och som vissa gånger bara borde få ett ordentligt utegångsförbud, för att faktiskt ta sig tid till att ta hand om sig själv och kroppens naturliga behov, så som till exempel äta och vila.
Sen jag kom till USA, för ca 5 månader sedan, har jag haft fler kvällar då jag suttit hemma vid datorn, tv:n, med en bok eller gått och lagt mig innan klockan slagit 10, än vad jag hade på hela högstadie- och gymnasietiden. I början tyckte jag att det var underbart, det var som att vara på vilohem. Jag hade nästan aldrig ont i huvudet längre, nästan aldrig ont i magen, jag kände mig piggare än på länge och så är fortfarande fallet. Delvis.
De senaste veckorna har det börjat dra i mig igen. Jag känner att jag behöver mer saker att göra, känner att en liten amerikansk kuststad, med all sin charm inte riktigt längre uppfyller mina behov. Känner att hemmafester i jeans och sneakers inte längre tillfredsställer mina vanligtvis dansanta fötter i högklackat, känner att kaffe på Starbucks femton gånger i veckan är underbart, men inte nog. Känner att sitta i bilen minst 45 minuter varje gång jag ska hitta på något kul bara gör mig irriterad och tar ifrån mig halva nöjet. Känner att hur gärna jag än vill passa in och uppskatta allt lika mycket som mina vänner här gör, så går det inte riktigt. Inte för att jag är bättre eller roligare än dem, absolut inte. Utan dem och mina goa trollungar hade jag varit tillbaka i Sverige för längesedan, men bara för att någonting saknas, eller bara för att jag är som jag är.
Så, ja, detta är väl anledningen till brist på uppdatering. Jag känner just nu alltså inte att jag varken utvecklas eller har ett nog intressant liv för att orka hålla bloggen igång. Inte heller tycker jag om att erkänna sånt här, då det för mig innebär att svälja lite av min stolthet att medge att jag kanske inte riktigt har "The time of my life". Men å andra sidan, med ärlighet kommer man längst och innerst inne vet jag att jag kommer komma hem med en erfarenhet som är få förunnad, jag kommer uppskatta mitt svenska liv på ett helt annat sätt och jag kommer aldrig någonsin glömma detta året. För tro mig, vissa dagar är underbara och efter vad jag hört så har jag inte fått uppleva det bästa här än, -sommaren. Och "The time of my life" har det fortfarande sju/åtta månader på sig att bli och annars så har jag ju hela livet kvar för den tiden när jag kommer hem igen.
Sen ska väl tilläggas att om ca två veckor är det dags för Florida och sen rullar det på med D.C, pojkvänsbesök och Niagarafallen, så då kanske det inte är sådär jättetungt att heta Sandra Skulstad längre, haha... men till dess, ha tålamod.
All min kärlek,
Sandra
Jag saknar er.
onsdag 2 mars 2011
Day 128.
Som ni kanske märkt är blogglusten som bortblåst.
Hade inte spelat någon roll om självaste President Obama hade ringt på dörren under veckan, jag hade ändå inte lyckats få ihop några läsvärda rader här. Så omotiverad är jag till att skriva just nu.
Rätt omotiverad överlag, ska väl tilläggas kanske.
Vill spola fram tiden, så mina tråklördagar med skola är över och jag ligger på stranden i Florida, med mina tjejer. Det vill jag nu. Inget annat.
Vill även att flyget och resan till hotellet ska vara över, så min dumma, orokänsla kan försvinna någon gång. 4 veckor i förtid behöver jag väl ändå inte få resfeber, eller? typiskt mig. Paranoid, nejnej.
Nu blev det visst väldigt negativt här. Inte riktigt min avsikt.
Leyro fyllde år igår, vilket vi firade i fredags, i måndags och igår, haha.
Fest i fredags, middag i måndags och glass igår, kalas alltihop.
Nä, nu blir det te, dagbok och lääsning kvällen lång istället.
Avslappning och egentid känns som nåt jag behöver! (:
Pusss!
Hade inte spelat någon roll om självaste President Obama hade ringt på dörren under veckan, jag hade ändå inte lyckats få ihop några läsvärda rader här. Så omotiverad är jag till att skriva just nu.
Rätt omotiverad överlag, ska väl tilläggas kanske.
Vill spola fram tiden, så mina tråklördagar med skola är över och jag ligger på stranden i Florida, med mina tjejer. Det vill jag nu. Inget annat.
Vill även att flyget och resan till hotellet ska vara över, så min dumma, orokänsla kan försvinna någon gång. 4 veckor i förtid behöver jag väl ändå inte få resfeber, eller? typiskt mig. Paranoid, nejnej.
Nu blev det visst väldigt negativt här. Inte riktigt min avsikt.
Leyro fyllde år igår, vilket vi firade i fredags, i måndags och igår, haha.
Fest i fredags, middag i måndags och glass igår, kalas alltihop.
Nä, nu blir det te, dagbok och lääsning kvällen lång istället.
Avslappning och egentid känns som nåt jag behöver! (:
Pusss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)