Och nya dagar väntar, med nya tidsfördriv.

Här kommer, vad som förmodligen blir min allra sista uppdatering här.
Jag är tillbaka i Sverige. I vackra, fina, rena, kalla, underbara gamla Sverige.

Sista veckorna i Boston var tuffa känslomässigt, fina och åh, så minnesvärda. Resemånaden kunde knappats blivit bättre. Vi hann se och göra så mycket att jag aldrig någonsin kommer kunna beskriva det helt rättvist för någon annan. Jag skulle kunna försöka, visst. Men nej, jag behåller det för mig själv för stunden.

Att landa i Sverige, att se Göteborg låångt, lååångt där nedanför först, att höra människor prata svenska överallt, att komma ut ensam genom dörrarna på landvetter med alla väskor på en vagn, hjärtat bultande som aldrig förr och blicken sökande efter mamma, lillebror och lillasyster. Att se dem och känna tårarna börja trilla och att gå som i vad som kändes som slowmotion mot dem, innan man äääntligen fick de där kramarna och pussarna man väntat på i över ett helt år.

Att knacka på pappas dörr och se honom brista ut i skratt för att sedan börja storgråta. Han trodde jag skulle komma hem en dag senare. Att knacka på pojkvännens dörr och knappt bli insläppt för att det tog evigheter för honom att inse att det faktiskt var jag. Att bli totalt överrasskad av två bästa kompisar, med julmust och lösgodis i armarna. Och att somna i sin egen säng igen.

Det var ungefär så det var att komma hem.
Och det är ungefär så det känns efter snart tre veckor till.
Samtidigt som det känns som om mitt aupairår bara var en dröm, som om det aldrig hänt. Som om jag aldrig lämnat Säffle. Trots att jag vet och känner så väl i hjärtat att jag visst gjort det.

Och till den vanligaste frågan av alla;
Vad ska jag göra nu?

Ja, ni. Det får vi se. Än så länge har jag knappast hunnit tänka ordet jobb, och än mindre flytt. Först ska jag njuta lite till över att vara hemma. Fira jul. Fira nyår. Och sen, ja, då får vi väl se var benen bär.
Det ordnar sig.

Ta hand om er, så hörs och ses vi,
här eller någon annanstans i framtiden.

Massa kärlek

Sandra

Sometimes moving on with the rest of your life starts with goodbye.

I guess it's time to say it; Thank you Boston and USA, for giving me a second home and for making this year the most amazing year of my life. Thanks to all my wonderful friends, to all of you who still have months to go here and to all of you who are already back home. I love you all, and I wouldn't have made it without you! Thanks to all of you back home in Sweden, for all your support, all your phone calls and to all of you who came to visit to me. I can't wait to see you again! And the biggest thanks to my hostfamily, and especially my hostkids, for making me feel like home on the other side of the ocean. I'll miss you sooo much! And a final thanks to myself, for taking the chance to go away for a year, it's been the best thing I've ever done. ♥ Goodbye Boston, I'll miss you, but I hope to see you soon... And California, heeere weee come!

För vad vi än kallar det, så är det bara ett långsamt farväl.

Kan inte denna veckan bara ta slut?
Eller kan inte denna veckan bara få vara föralltid?

Jag orkar inte med alla miljoner olika känslor och tankar mer.
Orkar inte säga hejdå igen och igen och igen.
Usch.

♥

Medan allt forfarande är som vanligt.

Satt och gosade med N imorse och sa:
- Åh, vad Sandra kommer sakna er!
Så liter de små arma sig loss från mig och hon tar på sig "vuxenminen", tittar mig i ögonen och svarar:
- Men Sandra, det kommer gå sååhäär fort (visar med händerna) och swiisch så är du hemma igen!

och med det så menade hon ju hemma här, hos dom.
Då fick Sandra bita sig hårt i kinden, kan jag säga.
Min lilla snutt.

Nu är min sista vanliga dag i USA nästan förbi.
Allt har varit precis som vanligt hela dagen.
Men nu är mitt rum så när som på tomt.
Allt är nerburet till källaren. Mitt badrumsskåp och alla mina lådor är tömda.
Och nere i källaren ligger nu en nybäddad madrass och väntar på mig.
Dock får jag en sista natt i min säng, innan det är dags att flytta ner på riktigt.
Imorgon kommer den nya au pairen, Malin.
Sen har vi en vecka ihop, då ja ska lära henne alla mina knep.
Och ja, sen lämnar jag allt det här till henne.
Både på gott och ont.

Som sagt så är sista vanliga dagen nästan över.
Men först ska jag ut och ta en kvällsfika.
Precis som vanligt.

Allt har sina för och nackdelar, eller hur?

Fördelar med komma hem till Sverige:

- Närheten till familj, vänner och pojkvän.
- Att kunna gå och slippa ta bilen över allt. Vilken frihet!
- Att dricka vatten direkt från kranen, utan att det smakar kloak eller klor. Minns inte ens hur gott vatten ur kranen smakar hemma?
- Att duscha i svenskt vatten. Kloret förstör både hy och hår.
- Att bli myndig igen. Inget mer smygande och ingen mer bitterhet när man sitter på resturang och sneglar på grannens vinglas, haha!
- Att slippa amerikanska trafiken! Ett år senare och jag hatar fortfarande all vänstersvägar, alla knäppa korsningar, alla som tutar stup i ett och att folk kör om mig på båda sidorna, haha!
- Att kunna springa till affären och köpa lösgodis så fort suget sätter in.
- Att kunna gå runt naken, lämna kvar disken, fisa, somna i soffan på kvällen, låta maten stå framme lite längre vad den borde, komma hem sent utan att smyga ihjäl sig och kunna bjuda över folk utan att be om lov. Allt det där är nackdelarna med att bo hemma hos "någon annan", kan jag tala om, haha.
- Att kunna handla själv och äta potatis lite oftare än en gång på ett år.
- Grovt bröd, filmöjlk, yogurt, gröt, hushållsost, skagenröra, frallor osv, osv..
- Vanliga toaletter. Här är alla fyllda med vatten upp till hälften och spolar konstigt, haha.
- Att ha någon att bråka med och någon man vågar säga emot och skrika på, he he.
- Att slippa tippa, vart man än är.
- Att kunna skämta med folk utan att var tredje gång behöva förklara poängen. Och att kunna förstå ett skämt utan att var tredje gång behöva fråga om poängen. (fast hey, jag har blivit bättre under året)
-Att kunna festa, eller åka bil eller vad som helst med folk och lyssna på svensk musik.
- Att slippa spendera en massa onödig tid i bilen.

och säkert en massa andra saker.

Nackdelar med att komma hem:

- Inger mera bus med mina trollungar och inga fler roligheter med mina vänner här. Vill.inte.tänka.på.det.
- Ingen mera god glass. Tro mig, just nu är detta mitt stora problem. Jag kommer dö. Jag har aldrig älskat glass förut, knappt ens gillat det. Här väljer jag glass framför allt. Tänk er att allt smakar minst lika gott som ben and jerrys, men är mycket billigare och större paket, så kaanske ni förstår.
- Att bli tvungen att köra manuell bil efter mer än ett år. Hur gör man? Varför gör man det? Jag kan omöjligt minnas hur jag gör med fötterna... Hoppas det är som att cykla, att har man en gång lärt sig så...
- Att prata svenska på heltid. Blä. Jag kommer sakna engelskan så mycket.
- Att inte kunna gå på bio för 35 kronor och att inte kunna hyra film för 6 kr/dygnet.
- Att inte kunna äta på fin resturang för under 100 lappen eller fika för en billig peng.
- Att inte träffa nytt folk och folk från världens alla länder varje dag.
- Att inte kunna åka och shoppa eller fika när man slutar jobba. Här stänger allt 8, 9 eller 10 på vardagar och helger.
- Att inte ha dunkin donuts eller starbucks inom 3 minuters avstånd.
- Att inte kunna välja mellan tusentals klädaffärer, utan iställer rätta sig efter sveriges lilla "dyra" utbud. Och att inte kunna fynda billiga (svenska penger räknat) märkeskläder vilken dag som helst.
- Att inte ha boston inom 30 minuters avstånd och New York inom fyra och en halv timma.
- Att inte kunna tanka för ca 8 kronor litern..

och säkert en massa mer..

Kände att en sånhär lista var på sin plats, haha.
Kanske fyller ut den allt eftersom ;)

You're simply the best.

Var precis en sväng på starbucks med lite tjejer. Bland annat en tjej från ukarina som varit här ett år redan, men som förlängde och nu bor några hus bortanför mig.
Och gissa vad hon sa?
- Att hon aldrig sett någon vara så exalterad över att åka hem som jag är.

SÅ, ni som tror att jag tycker det är pest och pina att komma till Sverige, där ser ni!
Visserligen såg hon mig ju inte för någon vecka sen, och inte i lördags och inte igår och inte idag i bilen på väg till starbucks, när tårarna letade sig fram, haha. Men ändå.

Och med det vill jag säga att jag måste helt enkelt ha de finaste människorna hemma!
För hela året har folk pratat om hur trötta de var på livet hemma, innan de åkte och hur allt bara är samma sak. Och hela året har jag sagt, att "mja, men jag gillade nog mitt liv hemma ganska bra ändå", och att "ja, där finns ju alla mina guldklimpar". Och folk har sagt att "ja, men dom finns ju alltid där". Och ja, det gör ni ju, men jag vill ju vara med er också. Ta vara på tiden, få fler minnen. Inte bara veta att ni finns där.

Såå bara så ni vet, alla mina riktiga;
Jag älskar USA. Jag älskar mitt amerikanska liv.
Men jag älskar er mer.

För ni är de bästa. Och efter vad jag förstått efter detta året; förmodligen bättre än många andra människors bästa.

Och fy, vad jag är glad att jag har er och åh, vad jag är glad att jag ska få komma hem till er.

(Fastän jag vet, att JA, jag kommer gråta ihjäl mig mina sista dagar här och JA, det kommer bli skittufft att komma hem. Och JA, jag kommer ha hemlägtan till USA och sakna mitt amerikanska liv, och alla mina underbara nyfunnavänner världen över och att JA, allting kommer vara mer eller mindre som jag lämnade det hemma. Och JA, det kommer vara tråkigt. Men säg mig var finns det inte en vardag? Och säg mig vem stoppar mig i Säffle, bara för att jag lämnar det här?)

Hur som helst; ta åt er. Jag menar det, ni är bäst.
Jag längtar efter er!

Håll ut vad gäller kommunikation, det går i ett just nu.
Vi ses om några veckor!

Jag måste rota i väskan efter mod.

Är precis hemkommen från en liten förtidig avskedsmiddag med min värdfamilj. Vi var på en amerikansk restaurang en bit bort, åt en massa gott och pratade om dittan och dattan, men framför allt om hur fort året gått.

Det känns helt sjukt att jag redan varit här i ett år. (Eller, ja, om två veckor..)
Första halvan gick i normalfart, men de senaste sex månaderna, vad hände med dem?

Det känns nästan som om någon stulit fyra månader ifrån mitt år, för trots att jag nu gett mina avskedspresenter, fått en egen present, fällt några tårar med familjen och börjat packa ihop mitt rum, så kan jag omöjligt få in i huvudet att jag ska flytta härifrån. Jag ska till California om nästan exakt två veckor och sen, ja sen, då ska jag hem. Hem till Sverige...

Jenny och David frågade mig vad det första jag ska göra när jag kommer hem är, och jag svarade krama min familj. Och så frågade de, but besides that? och jag svarade, äta fil och flingor, haha.
(och kanske springa till systemet, hahaha)

Ikväll skulle Maja och Steff, mina två skönheter här i South Shore, iväg på en hemmafest i Cambridge. Jag skippade det och sitter nu här i mitt rum och deppar istället, haha. Känner mig som en sån jäkla kärring, haha. Var hemma ensam och såg på film igår, sitter ensam nu och gör ingen nytta alls.. Var inte precis så jag trodde jag skulle spendera mina sista helger, haha.
Men jag vet inte, jag känner mig inte på humör för att träffa massa nya människor, som jag vet att jag aldrig kommer kunna lära känna i alla fall ikväll. Speciellt inte, när alla andra här har nästan hela året kvar framför sig och är taggade för att knyta kontakter.

Dock kommer möjligheten att träffa alla nya människor vara en av de sakerna jag kommer sakna mest hemma. Och lite roligt är det ju att om jag hade varit på semester i 2 veckor hade jag sett det som en ypperlig chans att få träffa nytt folk, men nu när jag jämför 2 veckor med ett år, så orkar jag inte ens gå utanför dörren, haha.. Men ja, kanske har känslan efter avskedmiddagen ett finger med i spelet, när det kommer till mitt partyhumör.

Men nä, denna kvällen (helgen) fick bli lugn och det kanske är lika bra eftersom jag ska iväg på en sista utflykt med min familj imorgonbitti. Vi ska plocka äpplen på något ställe norr om Boston (detta är en vanlig familjetradtion här tydligen) och beräknar väl lämna huset vid 8.15 am.
Såå lika bra att vara utvilad kanske ;)

Nu är klockan 9.08 pm och jag ska sova. (Sa jag något om kärring?)

Hoppas ni haft en fin kväll och hoppas Veronica Maggio sjöng falskt. ;)
PUSS!

Confusion never stops.

Jag önskar jag kunde förklara för någon exakt hur jag känner mig just nu.
Men det går inte. För jag kan inte ens förklara för mig själv. Det är så himla mycket tankar som går runt i huvudet, så himla mycket känslor. Det känns som innan jag skulle åka till USA, fast omvänt. Kanske för att det är omvänt.

Kanske gör jag det mer komplicerat än vad det egentligen är. Det brukar jag ju göra.
Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Vet bara vilka jag vill komma hem till och vilka jag inte vill lämna. Vet bara vad jag kommer vara så glad att återse i Sverige och så ledsen att lämna i USA.
Resten, det är en ganska fin, liten, förvirrande röra.

A good weekend. Again.

Söndag:

Lördag:

Fredag:

I don't know how she does it.

Var precis iväg och såg "I don't know how she does it". Vilken film, haha!
Totalt förutsägbar (fast vem tycker inte att det är rätt bekvämt då och då, egentligen?) och sååå klockren!

Något bland det roligaste med att bo i USA är att man nu mer kan känna igen mer saker från sitt egna liv i filmer. Små detaljer man aldrig skulle lagt märke till hemma i Sverige, blir genast små detaljer som gör filmen mer trovärdig.

Och det var det roliga med denna filmen.. Titta på den och ni får se exakt hur amerikanska hemmafruar vs. amerikanska arbetande mammor beter sig. Dessutom utspelar den sig i Boston, vilket såklart gör det hela ännu roligare. Så ja, kolla på den filmen och ni får se en del av min vardag, mer eller mindre, hahaha.

Nog om filmen.. Vad händer annars?
Jag går i förnekelsestadiet när det gäller hemfärd, medan alla andra verkar tycka det är underbart att påminna mig om den kommande dagen D.

Igår på gymmet när jag skulle gå, kom en av de anställda ropande efter mig i trappan, enbart för att ge mig en kram och önska mig lycka till i framtiden. (Det är min sista vecka på gymmet och sista dagen hon jobbade för veckan). Fick höra en massa fina ord och ge ett löfte om att kika in där om jag någon gång kommer tillbaka (vilket jag såklart hoppas jag gör, detta är ju mitt andra hem nu...)

Usch. Jag kommer sakna amerikanarnas öppenhet, trevlighet och värme så mycket.
Imorgon ska jag på mitt sista au pairmöte dessutom... och min host dads kommentar på det var;
- Are you gonna cry? med ett stort nyfiket leende, haha.

Förhoppningsvis är svaret på den frågan nej. Men vi får väl se..
Det värsta är ju bara att jag vet hur det är; har jag väl börjar kommer jag inte att sluta. Och tre och en halv vecka i förväg, är väl lite väl tidigt va?

Fast varför fundera på detta? Det är ju länge kvar till jag ska åka "bort".
Right?!

Pusss!

25e september och jag tackar fortfarande Gud för luftkonditioneringen.

Sliten tjej, med påklistrat leende och nagellack som matchar
starbucksmuggen perfekt (upptäckte jag nu, haha)

Förväntade mig en tråkig söndag, eftersom mer eller mindre alla befinner sig i Canada. Men nä, med en iskaffe i handen, sol, väärme och en eftermiddag med sikte mot båten tillsammans med min värdfamilj, verkar det ju bli en riktigt fin dag ändå. Aah, så härligt!

Och just det; 11 månader idag. Bara en månad kvar till målet är nått. Galet!

Hur vill du leva när tiden går för fort?

Har haft en fullspäckad vecka. NYC förra helgen med mina två älskade vänner och kusiner. En jobbvecka full med en sjuk fyraåring, regn och packning. Sen en superfin torsdag/fredag/lördag med Sofia och Susanna i Boston.

Det är en sån konstig känsla att träffa någon som man känt i hela sitt liv, för första gången på 11 månader. Vet inte hur jag ska beskriva det, men bara känslan av att ligga på hotellrummet och höra Sofia och Susanna sova precis bredvid, blir så speciellt. Det känns så tryggt och välbekant.

Det kändes såklart hur bra som helst att se både Mikael, Sanna, Elin, Andrea och Marielle tidigare iår också. Men Fia och Sanna, är ju det närmaste min egna familj jag kan komma.. och ja, det blir speciellt.

Har njutit av att höra dem småtjaffsa och störa sig på varann (ingen kan riktigt göra det här, eftersom man oftast inte känner varann sååå bra) , berätta om saker som hänt hemma och visa dem allt som är mitt hemma här.

Så idag vinkade jag av dem tillsammans med tre av mina tjocka väskor på flygplatsen. Känns så sjukt att typ hälften av alla mina saker är på väg hem till Sverige just nu. Sjukt, sorgligt, konstigt och...ja, ganska bra också.. tror jag.

Men nu ska jag sova, känner mig helt slut efter att ha ätit nästan ingenting på hela dagen och flackat runt som en galning med över 40 kilo packning i Boston, haha.

Och på tal om Boston och packning; idag är det exakt en månad kvar till jag lämnar min värdfamilj.. (Men jag tänker fortsätta låtsas som om det är flera år kvar, så jag slipper bli ledsen)

Hoppas ni haft en fin marknadshelg hemma.
Jag är lite avundsjuk på godiset och den charmiga stämningen, men annars känns det rätt okej, haha.

Och ooj, vad jag är duktig med styckindelning idag känner jag, haha!
Men god natt nu!
Pusss!