I don't know how she does it.

Var precis iväg och såg "I don't know how she does it". Vilken film, haha!
Totalt förutsägbar (fast vem tycker inte att det är rätt bekvämt då och då, egentligen?) och sååå klockren!

Något bland det roligaste med att bo i USA är att man nu mer kan känna igen mer saker från sitt egna liv i filmer. Små detaljer man aldrig skulle lagt märke till hemma i Sverige, blir genast små detaljer som gör filmen mer trovärdig.

Och det var det roliga med denna filmen.. Titta på den och ni får se exakt hur amerikanska hemmafruar vs. amerikanska arbetande mammor beter sig. Dessutom utspelar den sig i Boston, vilket såklart gör det hela ännu roligare. Så ja, kolla på den filmen och ni får se en del av min vardag, mer eller mindre, hahaha.

Nog om filmen.. Vad händer annars?
Jag går i förnekelsestadiet när det gäller hemfärd, medan alla andra verkar tycka det är underbart att påminna mig om den kommande dagen D.

Igår på gymmet när jag skulle gå, kom en av de anställda ropande efter mig i trappan, enbart för att ge mig en kram och önska mig lycka till i framtiden. (Det är min sista vecka på gymmet och sista dagen hon jobbade för veckan). Fick höra en massa fina ord och ge ett löfte om att kika in där om jag någon gång kommer tillbaka (vilket jag såklart hoppas jag gör, detta är ju mitt andra hem nu...)

Usch. Jag kommer sakna amerikanarnas öppenhet, trevlighet och värme så mycket.
Imorgon ska jag på mitt sista au pairmöte dessutom... och min host dads kommentar på det var;
- Are you gonna cry? med ett stort nyfiket leende, haha.

Förhoppningsvis är svaret på den frågan nej. Men vi får väl se..
Det värsta är ju bara att jag vet hur det är; har jag väl börjar kommer jag inte att sluta. Och tre och en halv vecka i förväg, är väl lite väl tidigt va?

Fast varför fundera på detta? Det är ju länge kvar till jag ska åka "bort".
Right?!

Pusss!