Och nya dagar väntar, med nya tidsfördriv.

Här kommer, vad som förmodligen blir min allra sista uppdatering här.
Jag är tillbaka i Sverige. I vackra, fina, rena, kalla, underbara gamla Sverige.

Sista veckorna i Boston var tuffa känslomässigt, fina och åh, så minnesvärda. Resemånaden kunde knappats blivit bättre. Vi hann se och göra så mycket att jag aldrig någonsin kommer kunna beskriva det helt rättvist för någon annan. Jag skulle kunna försöka, visst. Men nej, jag behåller det för mig själv för stunden.

Att landa i Sverige, att se Göteborg låångt, lååångt där nedanför först, att höra människor prata svenska överallt, att komma ut ensam genom dörrarna på landvetter med alla väskor på en vagn, hjärtat bultande som aldrig förr och blicken sökande efter mamma, lillebror och lillasyster. Att se dem och känna tårarna börja trilla och att gå som i vad som kändes som slowmotion mot dem, innan man äääntligen fick de där kramarna och pussarna man väntat på i över ett helt år.

Att knacka på pappas dörr och se honom brista ut i skratt för att sedan börja storgråta. Han trodde jag skulle komma hem en dag senare. Att knacka på pojkvännens dörr och knappt bli insläppt för att det tog evigheter för honom att inse att det faktiskt var jag. Att bli totalt överrasskad av två bästa kompisar, med julmust och lösgodis i armarna. Och att somna i sin egen säng igen.

Det var ungefär så det var att komma hem.
Och det är ungefär så det känns efter snart tre veckor till.
Samtidigt som det känns som om mitt aupairår bara var en dröm, som om det aldrig hänt. Som om jag aldrig lämnat Säffle. Trots att jag vet och känner så väl i hjärtat att jag visst gjort det.

Och till den vanligaste frågan av alla;
Vad ska jag göra nu?

Ja, ni. Det får vi se. Än så länge har jag knappast hunnit tänka ordet jobb, och än mindre flytt. Först ska jag njuta lite till över att vara hemma. Fira jul. Fira nyår. Och sen, ja, då får vi väl se var benen bär.
Det ordnar sig.

Ta hand om er, så hörs och ses vi,
här eller någon annanstans i framtiden.

Massa kärlek

Sandra

Sometimes moving on with the rest of your life starts with goodbye.

I guess it's time to say it; Thank you Boston and USA, for giving me a second home and for making this year the most amazing year of my life. Thanks to all my wonderful friends, to all of you who still have months to go here and to all of you who are already back home. I love you all, and I wouldn't have made it without you! Thanks to all of you back home in Sweden, for all your support, all your phone calls and to all of you who came to visit to me. I can't wait to see you again! And the biggest thanks to my hostfamily, and especially my hostkids, for making me feel like home on the other side of the ocean. I'll miss you sooo much! And a final thanks to myself, for taking the chance to go away for a year, it's been the best thing I've ever done. ♥ Goodbye Boston, I'll miss you, but I hope to see you soon... And California, heeere weee come!

För vad vi än kallar det, så är det bara ett långsamt farväl.

Kan inte denna veckan bara ta slut?
Eller kan inte denna veckan bara få vara föralltid?

Jag orkar inte med alla miljoner olika känslor och tankar mer.
Orkar inte säga hejdå igen och igen och igen.
Usch.

♥

Medan allt forfarande är som vanligt.

Satt och gosade med N imorse och sa:
- Åh, vad Sandra kommer sakna er!
Så liter de små arma sig loss från mig och hon tar på sig "vuxenminen", tittar mig i ögonen och svarar:
- Men Sandra, det kommer gå sååhäär fort (visar med händerna) och swiisch så är du hemma igen!

och med det så menade hon ju hemma här, hos dom.
Då fick Sandra bita sig hårt i kinden, kan jag säga.
Min lilla snutt.

Nu är min sista vanliga dag i USA nästan förbi.
Allt har varit precis som vanligt hela dagen.
Men nu är mitt rum så när som på tomt.
Allt är nerburet till källaren. Mitt badrumsskåp och alla mina lådor är tömda.
Och nere i källaren ligger nu en nybäddad madrass och väntar på mig.
Dock får jag en sista natt i min säng, innan det är dags att flytta ner på riktigt.
Imorgon kommer den nya au pairen, Malin.
Sen har vi en vecka ihop, då ja ska lära henne alla mina knep.
Och ja, sen lämnar jag allt det här till henne.
Både på gott och ont.

Som sagt så är sista vanliga dagen nästan över.
Men först ska jag ut och ta en kvällsfika.
Precis som vanligt.

Allt har sina för och nackdelar, eller hur?

Fördelar med komma hem till Sverige:

- Närheten till familj, vänner och pojkvän.
- Att kunna gå och slippa ta bilen över allt. Vilken frihet!
- Att dricka vatten direkt från kranen, utan att det smakar kloak eller klor. Minns inte ens hur gott vatten ur kranen smakar hemma?
- Att duscha i svenskt vatten. Kloret förstör både hy och hår.
- Att bli myndig igen. Inget mer smygande och ingen mer bitterhet när man sitter på resturang och sneglar på grannens vinglas, haha!
- Att slippa amerikanska trafiken! Ett år senare och jag hatar fortfarande all vänstersvägar, alla knäppa korsningar, alla som tutar stup i ett och att folk kör om mig på båda sidorna, haha!
- Att kunna springa till affären och köpa lösgodis så fort suget sätter in.
- Att kunna gå runt naken, lämna kvar disken, fisa, somna i soffan på kvällen, låta maten stå framme lite längre vad den borde, komma hem sent utan att smyga ihjäl sig och kunna bjuda över folk utan att be om lov. Allt det där är nackdelarna med att bo hemma hos "någon annan", kan jag tala om, haha.
- Att kunna handla själv och äta potatis lite oftare än en gång på ett år.
- Grovt bröd, filmöjlk, yogurt, gröt, hushållsost, skagenröra, frallor osv, osv..
- Vanliga toaletter. Här är alla fyllda med vatten upp till hälften och spolar konstigt, haha.
- Att ha någon att bråka med och någon man vågar säga emot och skrika på, he he.
- Att slippa tippa, vart man än är.
- Att kunna skämta med folk utan att var tredje gång behöva förklara poängen. Och att kunna förstå ett skämt utan att var tredje gång behöva fråga om poängen. (fast hey, jag har blivit bättre under året)
-Att kunna festa, eller åka bil eller vad som helst med folk och lyssna på svensk musik.
- Att slippa spendera en massa onödig tid i bilen.

och säkert en massa andra saker.

Nackdelar med att komma hem:

- Inger mera bus med mina trollungar och inga fler roligheter med mina vänner här. Vill.inte.tänka.på.det.
- Ingen mera god glass. Tro mig, just nu är detta mitt stora problem. Jag kommer dö. Jag har aldrig älskat glass förut, knappt ens gillat det. Här väljer jag glass framför allt. Tänk er att allt smakar minst lika gott som ben and jerrys, men är mycket billigare och större paket, så kaanske ni förstår.
- Att bli tvungen att köra manuell bil efter mer än ett år. Hur gör man? Varför gör man det? Jag kan omöjligt minnas hur jag gör med fötterna... Hoppas det är som att cykla, att har man en gång lärt sig så...
- Att prata svenska på heltid. Blä. Jag kommer sakna engelskan så mycket.
- Att inte kunna gå på bio för 35 kronor och att inte kunna hyra film för 6 kr/dygnet.
- Att inte kunna äta på fin resturang för under 100 lappen eller fika för en billig peng.
- Att inte träffa nytt folk och folk från världens alla länder varje dag.
- Att inte kunna åka och shoppa eller fika när man slutar jobba. Här stänger allt 8, 9 eller 10 på vardagar och helger.
- Att inte ha dunkin donuts eller starbucks inom 3 minuters avstånd.
- Att inte kunna välja mellan tusentals klädaffärer, utan iställer rätta sig efter sveriges lilla "dyra" utbud. Och att inte kunna fynda billiga (svenska penger räknat) märkeskläder vilken dag som helst.
- Att inte ha boston inom 30 minuters avstånd och New York inom fyra och en halv timma.
- Att inte kunna tanka för ca 8 kronor litern..

och säkert en massa mer..

Kände att en sånhär lista var på sin plats, haha.
Kanske fyller ut den allt eftersom ;)

You're simply the best.

Var precis en sväng på starbucks med lite tjejer. Bland annat en tjej från ukarina som varit här ett år redan, men som förlängde och nu bor några hus bortanför mig.
Och gissa vad hon sa?
- Att hon aldrig sett någon vara så exalterad över att åka hem som jag är.

SÅ, ni som tror att jag tycker det är pest och pina att komma till Sverige, där ser ni!
Visserligen såg hon mig ju inte för någon vecka sen, och inte i lördags och inte igår och inte idag i bilen på väg till starbucks, när tårarna letade sig fram, haha. Men ändå.

Och med det vill jag säga att jag måste helt enkelt ha de finaste människorna hemma!
För hela året har folk pratat om hur trötta de var på livet hemma, innan de åkte och hur allt bara är samma sak. Och hela året har jag sagt, att "mja, men jag gillade nog mitt liv hemma ganska bra ändå", och att "ja, där finns ju alla mina guldklimpar". Och folk har sagt att "ja, men dom finns ju alltid där". Och ja, det gör ni ju, men jag vill ju vara med er också. Ta vara på tiden, få fler minnen. Inte bara veta att ni finns där.

Såå bara så ni vet, alla mina riktiga;
Jag älskar USA. Jag älskar mitt amerikanska liv.
Men jag älskar er mer.

För ni är de bästa. Och efter vad jag förstått efter detta året; förmodligen bättre än många andra människors bästa.

Och fy, vad jag är glad att jag har er och åh, vad jag är glad att jag ska få komma hem till er.

(Fastän jag vet, att JA, jag kommer gråta ihjäl mig mina sista dagar här och JA, det kommer bli skittufft att komma hem. Och JA, jag kommer ha hemlägtan till USA och sakna mitt amerikanska liv, och alla mina underbara nyfunnavänner världen över och att JA, allting kommer vara mer eller mindre som jag lämnade det hemma. Och JA, det kommer vara tråkigt. Men säg mig var finns det inte en vardag? Och säg mig vem stoppar mig i Säffle, bara för att jag lämnar det här?)

Hur som helst; ta åt er. Jag menar det, ni är bäst.
Jag längtar efter er!

Håll ut vad gäller kommunikation, det går i ett just nu.
Vi ses om några veckor!

Jag måste rota i väskan efter mod.

Är precis hemkommen från en liten förtidig avskedsmiddag med min värdfamilj. Vi var på en amerikansk restaurang en bit bort, åt en massa gott och pratade om dittan och dattan, men framför allt om hur fort året gått.

Det känns helt sjukt att jag redan varit här i ett år. (Eller, ja, om två veckor..)
Första halvan gick i normalfart, men de senaste sex månaderna, vad hände med dem?

Det känns nästan som om någon stulit fyra månader ifrån mitt år, för trots att jag nu gett mina avskedspresenter, fått en egen present, fällt några tårar med familjen och börjat packa ihop mitt rum, så kan jag omöjligt få in i huvudet att jag ska flytta härifrån. Jag ska till California om nästan exakt två veckor och sen, ja sen, då ska jag hem. Hem till Sverige...

Jenny och David frågade mig vad det första jag ska göra när jag kommer hem är, och jag svarade krama min familj. Och så frågade de, but besides that? och jag svarade, äta fil och flingor, haha.
(och kanske springa till systemet, hahaha)

Ikväll skulle Maja och Steff, mina två skönheter här i South Shore, iväg på en hemmafest i Cambridge. Jag skippade det och sitter nu här i mitt rum och deppar istället, haha. Känner mig som en sån jäkla kärring, haha. Var hemma ensam och såg på film igår, sitter ensam nu och gör ingen nytta alls.. Var inte precis så jag trodde jag skulle spendera mina sista helger, haha.
Men jag vet inte, jag känner mig inte på humör för att träffa massa nya människor, som jag vet att jag aldrig kommer kunna lära känna i alla fall ikväll. Speciellt inte, när alla andra här har nästan hela året kvar framför sig och är taggade för att knyta kontakter.

Dock kommer möjligheten att träffa alla nya människor vara en av de sakerna jag kommer sakna mest hemma. Och lite roligt är det ju att om jag hade varit på semester i 2 veckor hade jag sett det som en ypperlig chans att få träffa nytt folk, men nu när jag jämför 2 veckor med ett år, så orkar jag inte ens gå utanför dörren, haha.. Men ja, kanske har känslan efter avskedmiddagen ett finger med i spelet, när det kommer till mitt partyhumör.

Men nä, denna kvällen (helgen) fick bli lugn och det kanske är lika bra eftersom jag ska iväg på en sista utflykt med min familj imorgonbitti. Vi ska plocka äpplen på något ställe norr om Boston (detta är en vanlig familjetradtion här tydligen) och beräknar väl lämna huset vid 8.15 am.
Såå lika bra att vara utvilad kanske ;)

Nu är klockan 9.08 pm och jag ska sova. (Sa jag något om kärring?)

Hoppas ni haft en fin kväll och hoppas Veronica Maggio sjöng falskt. ;)
PUSS!

Confusion never stops.

Jag önskar jag kunde förklara för någon exakt hur jag känner mig just nu.
Men det går inte. För jag kan inte ens förklara för mig själv. Det är så himla mycket tankar som går runt i huvudet, så himla mycket känslor. Det känns som innan jag skulle åka till USA, fast omvänt. Kanske för att det är omvänt.

Kanske gör jag det mer komplicerat än vad det egentligen är. Det brukar jag ju göra.
Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Vet bara vilka jag vill komma hem till och vilka jag inte vill lämna. Vet bara vad jag kommer vara så glad att återse i Sverige och så ledsen att lämna i USA.
Resten, det är en ganska fin, liten, förvirrande röra.

A good weekend. Again.

Söndag:

Lördag:

Fredag:

I don't know how she does it.

Var precis iväg och såg "I don't know how she does it". Vilken film, haha!
Totalt förutsägbar (fast vem tycker inte att det är rätt bekvämt då och då, egentligen?) och sååå klockren!

Något bland det roligaste med att bo i USA är att man nu mer kan känna igen mer saker från sitt egna liv i filmer. Små detaljer man aldrig skulle lagt märke till hemma i Sverige, blir genast små detaljer som gör filmen mer trovärdig.

Och det var det roliga med denna filmen.. Titta på den och ni får se exakt hur amerikanska hemmafruar vs. amerikanska arbetande mammor beter sig. Dessutom utspelar den sig i Boston, vilket såklart gör det hela ännu roligare. Så ja, kolla på den filmen och ni får se en del av min vardag, mer eller mindre, hahaha.

Nog om filmen.. Vad händer annars?
Jag går i förnekelsestadiet när det gäller hemfärd, medan alla andra verkar tycka det är underbart att påminna mig om den kommande dagen D.

Igår på gymmet när jag skulle gå, kom en av de anställda ropande efter mig i trappan, enbart för att ge mig en kram och önska mig lycka till i framtiden. (Det är min sista vecka på gymmet och sista dagen hon jobbade för veckan). Fick höra en massa fina ord och ge ett löfte om att kika in där om jag någon gång kommer tillbaka (vilket jag såklart hoppas jag gör, detta är ju mitt andra hem nu...)

Usch. Jag kommer sakna amerikanarnas öppenhet, trevlighet och värme så mycket.
Imorgon ska jag på mitt sista au pairmöte dessutom... och min host dads kommentar på det var;
- Are you gonna cry? med ett stort nyfiket leende, haha.

Förhoppningsvis är svaret på den frågan nej. Men vi får väl se..
Det värsta är ju bara att jag vet hur det är; har jag väl börjar kommer jag inte att sluta. Och tre och en halv vecka i förväg, är väl lite väl tidigt va?

Fast varför fundera på detta? Det är ju länge kvar till jag ska åka "bort".
Right?!

Pusss!

25e september och jag tackar fortfarande Gud för luftkonditioneringen.

Sliten tjej, med påklistrat leende och nagellack som matchar
starbucksmuggen perfekt (upptäckte jag nu, haha)

Förväntade mig en tråkig söndag, eftersom mer eller mindre alla befinner sig i Canada. Men nä, med en iskaffe i handen, sol, väärme och en eftermiddag med sikte mot båten tillsammans med min värdfamilj, verkar det ju bli en riktigt fin dag ändå. Aah, så härligt!

Och just det; 11 månader idag. Bara en månad kvar till målet är nått. Galet!

Hur vill du leva när tiden går för fort?

Har haft en fullspäckad vecka. NYC förra helgen med mina två älskade vänner och kusiner. En jobbvecka full med en sjuk fyraåring, regn och packning. Sen en superfin torsdag/fredag/lördag med Sofia och Susanna i Boston.

Det är en sån konstig känsla att träffa någon som man känt i hela sitt liv, för första gången på 11 månader. Vet inte hur jag ska beskriva det, men bara känslan av att ligga på hotellrummet och höra Sofia och Susanna sova precis bredvid, blir så speciellt. Det känns så tryggt och välbekant.

Det kändes såklart hur bra som helst att se både Mikael, Sanna, Elin, Andrea och Marielle tidigare iår också. Men Fia och Sanna, är ju det närmaste min egna familj jag kan komma.. och ja, det blir speciellt.

Har njutit av att höra dem småtjaffsa och störa sig på varann (ingen kan riktigt göra det här, eftersom man oftast inte känner varann sååå bra) , berätta om saker som hänt hemma och visa dem allt som är mitt hemma här.

Så idag vinkade jag av dem tillsammans med tre av mina tjocka väskor på flygplatsen. Känns så sjukt att typ hälften av alla mina saker är på väg hem till Sverige just nu. Sjukt, sorgligt, konstigt och...ja, ganska bra också.. tror jag.

Men nu ska jag sova, känner mig helt slut efter att ha ätit nästan ingenting på hela dagen och flackat runt som en galning med över 40 kilo packning i Boston, haha.

Och på tal om Boston och packning; idag är det exakt en månad kvar till jag lämnar min värdfamilj.. (Men jag tänker fortsätta låtsas som om det är flera år kvar, så jag slipper bli ledsen)

Hoppas ni haft en fin marknadshelg hemma.
Jag är lite avundsjuk på godiset och den charmiga stämningen, men annars känns det rätt okej, haha.

Och ooj, vad jag är duktig med styckindelning idag känner jag, haha!
Men god natt nu!
Pusss!

Paul Pratt Memorial Library

Sitter pa biblioteket har i stan nu. Kom pa i sista stund att jag inte hade skrivit ut alla papper som ska med till NYC imorgon. Smart Sandra, bra jobbat.
Tack och lov stanger ju inte saker och ting farran senare pa kvallarna har, sa till och med biblioteket har oppet till 8. Skoont!

Imorgon ska jag ta bussen ner till storstan igen, denna gangen for att mota min alskade kusiner! 11 mander sen jag sag dem sist. Helt otroligt vad roligt det ska bli att traffa dem igen! Ler av bara tanken. :) :) :)

Men, men.. nu blir det en svang bort till starbucks innan laggdags.
Vi hors till veckan!

Ha en bra helg!
Pussss!

Tick tock, Tick tock.

Tiden bara rinner. Fortare och fortare för var dag som går till och med.
Och jag känner paniken krypa i mig. Krypa i mig och påminna mig om hur lite dagar jag har kvar med mina bustroll, om hur få fler lördagar jag har kvar att fördriva inne i mitt fina Boston, hur lite löner jag har kvar att spendera på allt jag vill köpa med mig hem till Sverige, hur lite tid jag har kvar till att göra allt jag vill hinna göra, se allt jag vill hinna se och njuta av allt det fina som bara är mitt liv i några veckor till, innan det blir någon annans.

Sen mitt uppe i all den där paniken, stressen och vemodigheten kommer dom glada tankarna, tankarna som får mig veta att jag faktiskt är redo att åka hem i november, hur oredo jag än känner mig emellanåt. Tankarna på en kaffe i köket med mamma, en snodd kram av lillebrorsan, en promenad ute i svensk, frisk höstluft, ett glas vin med de finaste tjejerna, ett långt samtal med farmor om allt och inget, en mysdag med Mikael och en tur ut till tveta, en sång för lillasyster innan hon ska sova, en puss på kinden och ett "lella mi" i mormors knä, en livlig diskussion med pappa, en tur till karlstad och massvis med tid till att planera nya äventyr. Allt det kan jag inte vänta på så länge till.

Do one thing every day that scares you.

Yes, it's me on the picture.
And yes, it says "Mom and Dad, I love you".
;)

I will find the time.

Tittar på resväskan. Tittar på garderoben. Tittar på byrån. Tittar på skrivbordet. Tittar på nattduksbordet. Tittar på sängen. Tittar på alla lådor. Tittar på golvet. Tänker på badrumskåpen. Tittar på resväskan igen.
Vill gråta.

Ungefär så känner jag nu.

Om ca 1,5 vecka kommer två av mina älskade kusiner hit. När de varit här en vecka, ska en eller i värre fall; två resväskor skickas med dem hem. Allt för att jag ska slippa släpa på onödig packning på min resemånad 4 veckor senare. Detta innebär alltså att jag måste ha packat ner allt jag bara kan till dess, att jag har så lite så möjligt kvar i mitt rum och att allt jag bestämt mig för att köpa innan jag ska hem, måste vara köpt. Inser ni vilket projekt detta är? antagligen inte, så vida ni inte varit au pairer och i mina skor själva. Men jag lovar, det ÄR ett projekt.

Hur som helst; Här regnar och regnar det. Har inte sett en skymt av solen sen igår morse. Både igår och idag har jag gått i chinos, vilket är det varmaste jag kan komma på att jag burit sen i slutet av maj kanske, haha. Det sägs att sommaren är slut efter Labour day (vilket var i måndags) och ja, det verkar stämma ganska så exakt, haha.

Fast å andra sidan lovas det fint väder till helgen igen, vilket förmodligen innebär "svensk sommarvärme" så, ja, vi får väl se. Jag håller tummarna för fint väder eftersom vi har planer på utomhusaktiviteter, men annars så har jag inte så mycket emot hösten i år faktiskt. Känns som jag fått mig en riktigt ordentlig dos med sommar och nu längtar jag mest bara efter att slippa svettas, andas FRISK luft, köpa nya höstkläder och spendera lite mer tid inomhus. Förmodligen kommer jag ha ändrat mig om någon månad, men så känns det just nu i alla fall.

Och ja, jag längtar till och med efter jul, hör och häpna, haha. Inte för att jag vill att den ska komma riktigt än precis, men efter att inte riktigt ha firat jul ifjol, så ser jag sååå fram emot julen i år. Och med tanke på att jag mer eller mindre precis kommer vara hemkommen från USA, arbetslös och sådär, så tänker jag baka peppakakor, lussebullar, knäck och julgodis, dricka glögg, gå på skyltsöndagar, lyssna på julmusik och julpynta, pyssla, mysa med nära och kära, äta och njuta så mycket att det går till överdrift. Bara så ni vet.

Men nu virrar jag iväg alldeles för mycket här.
Hur det blir när jag kommer hem, tar jag när jag kommer hem, har jag ju sagt.
Men oj, vad svårt det är.

Och sen kanske, jag vill ha lite, lite mer sommar också i och för sig, nu när jag tänker efter.

Men vi hörs snart!
Pussss!

För att det regnar och för att jag längtar efter er lite extra idag.

♥

Sunday, September 4.

När mamma skriver på facebook att hon är på väg till Ikea för att köpa nya garderober, eftersom jag snart kommer hem med alla mina resväskor. Då, då känns det i magen.

Och en annan sak; Varför måste barn vakna innan klockan sju med världens energi varje morgon? Jag förstår inte.

Pusss!

Kära sextonåriga jag.

Och jag, jag nynnar mycket, men jag sjunger knappt längre.

Irene blåste förbi utan att sätta allt för djupa spår.
Lite nerblåsta träd här och var och massvis med små grenar, löv och annat bös hittas numera på lite fel ställen, men annars syns det knappt att vi hade storm..
Vet att det är mycket folk som var (och fortfarande är) utan ström, men vi fick behålla våran (lycka) och därför känns det ännu mindre..

Spenderade söndagen i sängen. 8 timmar i sträck framför datorn (om man inte räknar mat och toapaus) var segt. Riktigt segt. Men på kvällen tordes Josefine och Esteffi ta sig hit, så då låg vi nere i källaren och tittade på "Justin Bieber - never say never", drack kaffe och käkade dounuts. Angående filmen så måste jag medge att den var bra. Vi satt alla tre med tårar i ögonen och ett fuuult flin på läpparna vissa stunder, för att sen gapskratta när vi kom på oss själva.. Jaja, jag är inget fan, men killen har ju en gullig historia i alla fall. Haha.

Hur som helst, idag är det tisdag. Jag har precis tvättat klart, lagt på nya lakan i min säng och väntar nu på att mitt kaffe ska bli klart. Ikväll ska det bakas svensk paj hemma hos Esteffi och jag förbannar mig själv lite över det. Lovar om och om igen mig själv att sluta lägga pengar på mat av två enkla anledningar; 1) det är onödiga pengar 2) jag behöver knappast äta mer onyttigt. Men vem tror ni det är som kläcker idén till att baka paj sen då? Jo, jag.. gaaah. Haha.. Men ändå, hallonpaj, för första gången på ååår. mmmm... haha


Annars händer inte mycket just nu.. Är ledig på torsdag, eftersom jag ska ha barnen ensam mellan fredag och måndag sen. Mina hostparents ska iväg på semester och fira min hostdads 40årsdag, så jag ska jobba extra. Ska bli lite roligt faktiskt.. men är lite nervös över hur det ska gå med allt, då barnen aldrig blivit lämnade så förut. Men de känner mig ju så väl nu, så det borde inte vara någon fara. :)

Dags för kaffepaus.
Pusss!

Tracking Irene.

Usch, sitter och kikar på nyheterna. Inga roligheter där idag precis..
Irene är på ingång och även om hon nu ser ut att passera oss vääldigt mycket snällare än vad det var sagt från början (förhoppningsvis bara som "tropical storm" istället för "hurricane"), så är det lite kusligt.

Scituate, staden ca fem minuter från här jag bor är med på nyheterna för platser där man kan räkna med översvämning och när man kikar ut genom fönstren ser man regn och tät dimma.. Än så länge har det inte börjat blåsa direkt, men antagligen når stormen oss inte förrän imorgon runt 12 noon, så det har ju några timmar på sig att dra igång.

Vi var iväg och fikade tidigare idag, mest för att komma ut innan vi skulle bli tvungna att bosätta sig inomhus för resten av helgen. Och tydligen hade heela south shore tänkt samma tanke, för jag tror aldrig jag sett så fulla cafén och parkeringar här förut, haha.

Inte heller brukar det vara kö till red boxen (där man hyr film), men jodå, det var det minsann idag. Och dessutom har matbutikerna heela veckan haft "överlevnadsbord" med saker man kan behöva när stormen väl kommer, typ ficklampor, våtservetter, ljus, tändstickor, första-hjälpen-lådor och sånt där ni vet..

Här hemma har vi köpt stora dunkar vatten ifall att vi skulle bli utan, tagit in alla utemöbler och leksaker och ja, hållt oss inne sedan eftermiddagen kom med regnet. Esteffi har varit här och kikat på film med mig, men nu drog hon precis hem och ja, jag förbereder mig på att spendera hela morgondagen här i huset.

Det var prat på sleepover ifrån början, men med tanke på att ingen vet hur illa det kommer bli imorgon och vi är rådda att inte ge oss ut så vida vi inte veeerkligen måste, så skippade vi det. Better being safe than to have fun, som Steffi så fint uttryckte det, hahah..

Men ja, vad händer annars här? Folk pratar om vädret öööver allt, Barack Obama "declared a state of emergency" här in Massachusetts( mer exakt vad det innebär får vi fråga någon annan, haha) tunnelbanan är avstängd, 80% av alla flyg är inställda, folk har evakuerat från The Cape (ca två timmar härifrån), de blinkar lite i lamporna emellanåt och ja, nyheter är det enda som går på tv:n..

Fast trots allt så tror jag nog att vi kan sova ganska lugnt inatt, för att sen se hur läget ser ut när vi vaknar imorgon. Så det får väl bli min plan nu; sova.

Sen imorgon hoppas jag på att vi åtminstone får behålla strömmen och att ni, mina sverigevänner loggar in på skype. För datorn, filmer och godis är vad min morgondag kommer bestå av (om vi nu får behålla taket på huset och strömmen vill säga)...Min hosdads skämt förut "Soo Sandra, if you wake up because the roof is being ripped of the house, just don't panic". Nä, men just det. Haha!

Men ja, keep your fingers crossed för att allt går "som det ska", så hoppas jag vi hörs vi imorgon!
God natt!
Pusss!


och vill ni se vad vi ser på tv:n så har ni länken här;
http://www.necn.com/

Everything I'm not, made me everything I am.

Blä, vad jag är trött.
Trött, allmänt disträ och missmodig har jag känt mig idag, helt utan anledning.
Skypade med min älskade mamma när barnen sov och tyckte att jag kvicknade till lite, men nä, fem minuter innan barnen skulle vakna var jag tröttare än någonsin och sen dess har det hållt i sig.

Ställde därför in min lilla date med Maja, käkade middag med familjen och planerar nu att spendra resten av kvällen på mitt rum, med té, nagellack och annat småplock.

Förutom tröttheten har dagen varit bra. Var på någon form av inskolning med N på hennes skola (yey, ännu mer vuxenpoäng till mig) i förmiddags. Kan inte fatta att den skruttan ska gå alldels själv i skolan. Hon som gömt sig bakom mina ben, så fort någon sagt så mycket som hej till henne hela året.

Men å andra sidan är hon tuffare än vad man tror. Idag pratade hon faktiskt lite med de andra barnen och jag blev nästan lite sentimental när jag såg hennes små söta läppar forma sig till ett "My name is". Så ja, undra på vem som kommer lipa om hon för första gången ska lämna sina alldeles egna barn på skolan, någon gång i fraaamtiden. Haha, jisses.. och jag som tyckte jag blivit av med min sentimentala sida de senaste åren. Tydligen är den tillbaka igen.

Men över till vädret;
För det är något vääldigt intressant just nu. Vi hade nämligen jordbävning här tisdags, eller ja, epicentrumet var i Virgina (typ D.C), men det kändes ända här borta.

Dock kände inte jag utav något, för jag satt i godan ro och skypade med mina norgetjejer när min värdmamma ringde och frågade om vi var okej. Jag fattade ju så klart ingenting först och bara "eeh ja?" och då säger hon "så du kände inte jordbävningen?". Och nej, det gjorde jag ju inte. Men det var inte förrän efter jag lagt på luren som det sjönk in att det faktiskt hade varit en liten jordbävning i Boston... Ganska sjukt.

Sen lite senare på tisdagen kom de första varningarna för orkanen Irene också. Antagligen har ni redan hört talas om den hemma, men ja, hur som helst så har den sin riktning mot oss.
Jag fick lite panik först, eftersom jag föreställde mig en storm ännu värre än tornadostormen vi hade i början av sommaren. Men nu har min värdpappa förklarat att det inte kommer mullra och blixtra (det är däär min rädsla ligger), utan att det enbart kommer ööösregna och blåsa, så nu känner jag mig lite, lite lugnare.

Dock har vi fått uppmaningar om att köpa hem grejer, så vi klarar oss ifall vi inte tar oss ut och ja, det finns ju fortfarande en rätt stor risk att den slår till bra hårt här, men vi får väl se, helt enkelt. Tack och lov har vi ju en källare att ta skydd, så gott de går i, om det skulle behövas.

Men ja, det var nog allt för tillfället.
Ni får ursäkta mitt slarviga sätt att skriva, men jag har helt tappat lusten till att vara noggrann, det sista. Det krävs alldeles för mycket tänkande för att försöka skriva korrekt svenska och mina särskrivningar blir bara fler och fler, på grund av all engelska. Men jag ska bli ordentlig med sånt där igen när jag kommer hem, haha. En del saker jag börjat säga och skriva är faktiskt ganska illa, haha, men jag inser det aldrig förrän typ tre dagar senare, så ja, döm mig inte allt för hårt tack, haha.

Nåja.
Ha en bra dag hemma i Sverige och sov så gott ni som befinner er här!
Puss!


Lite fler bilder från helgen;

Day 300.

300 dagar. Exakt så länge har jag varit här idag.
Jag kan inte förstå att det är så längesen jag lämnade allt hemma.
Känns som några få månader sedan jag kom hit.
Men rabblar jag allt som har hänt och allt som jag gjort och sett i huvudet, så visst, då kanske det kan ha gått 300 dagar. Men äändå, om 65 till, så är min tid här slut.

Igår hade vi aupairmöte och denna gången var det dags för en båtcruise utanför Boston. Jag, Maja och Marie åkte in lite tidigare för att kika i butiker. Men på vägen dit hände något lite obehaligt; En kinesisk kvinna klev på vår vagn och såg ut precis som vem som helst. Efter en kort stund plockade hon dock upp en spegel (en sådär med hantag ni vet?) och satt och stirrade på sig själv i flera minuter, samtidigt som hon sa något vi inte hörde. Efter ännu ett tag lägger hon ner spegeln och börjar skrika något som jag inte hann uppfatta och efter det skrattar hon vääärldens högsta och äckligaste skratt.

Alla i vagnen utbytte lite förundrande blickar och dolde några leenden. Men tre minuter senare skriker hon "Oh my god, youu're liars, liars" ännu högre och halvreser sig från sin stol, vilket gjorde att både jag, Maja och Marie fick panik och hoppade av tåget på helt fel stopp. Gaanska så creepy.

Hur som helst, båtcrusien var trevlig. Boston är såå fint sett ifrån vattnet och jag blev lite rörd där vi stod och tittade på solnedgången. Vill inte lämna allt här...Inte blir det bättre heller när Nancy, min LCC, kastar sig om halsen på mig och säger "Oooh I'm so happy you came! How do you feel?", precis som om jag ska åka hem imorgon.

Sen idag har jag dessutom tagit ännu ett steg i åka-hem-riktning. Jag har köpt en resväska nummer två och fått ett "Have a safe flight back home" från kassörskan. Att dom inte fattar amerikaner, jag ska inte hem än. Inte riktigt än.

Ja ja, nu ska jag slänga om till pyjamasbyxorna och borsta tänderna, innan jag hoppar in i bilen och beger mig till tunnelbanan för att hämta Josefine.

Vi hörs snart!
Pussss!

Boston <3

The Help.

Kom precis hem från biosalongen, var iväg och såg "The help".
Bästa filmen på länge. Se filmen eller läs boken. Ni kommer inte ångra er.

God natt, pusss!

That's how I feel about you.

Den här bilden gjorde min dag. Skrattade så jag så jag grät i ca tjugo minuter.
Mamma, alltså. <3 Hahahaha!

Annars har det dagen varit helt okej. Regnet har slått som spön i backen hela (och då menar jag hela) dagen, men på något sätt har det varit ganska skönt faktiskt.. Vi körde play date med Maja och Thea på morgonen, sen biblioteket på eftermiddagen och så var den arbetsdagen avklarad.

Efter jobbet drog jag på träningskorna och körde 45 minuter på rullbandet på gymmet. Höll på att dö, har inte sprungit så länge på evigheter. Och ansiktet blir ju inte mindre rött med en rejält röd solbränna sen helgen heller.. men sånt får man ta. (Sova i solen utan solkräm är ingen bra idé.)

Väl klar på gymmet bar det vidare till Starbucks för kvällsmat och umgänge med Maja, Marie, Josefine och Steffi. Och nu sitter jag här sen en halvtimma tillbaka.

Intressant blogg inlägg, I know.. Men hey, det är det tredje på riktigt kort tid i alla fall.

Puss och god natt!
(eller kanske, god morgon till och med?)

Lycklig tjej äter köttbullar med mos och lingonsylt på Ikea.

Hoppas ni haft en bra helg!
Det har jag haft.
Puss!

Too little, too much.

Okej, nu har jag hört tillräckligt många "Saaaandra (eller Säääändra) när ska du uppdatera bloggen igen?" för att jag ska få tummen ur att faktiskt ta tag i det.

Det största som hänt är att min och Mikaels semester har passerat. Två underbara veckor i Orlando, Miami och Chicago försvann i en grisblink, men kommer finnas kvar i minnet föralltid. Vi var på Universal studios och åkte den roligaste karusellen någonsin i Harry Pottervärlden (där jag för övrigt inte skulle ha något emot att bosätta mig), vi var på två av Disney worlds parker och kände oss som barn igen, vi låg hela dagar på Miami beach och i det turkosa, nästan för varma vattnet, vi shoppade i Chicago och passade bland annat på att ta oss upp i en av världens högsta byggnader (Willis fd. Sears tower" m.m. Så ja, det gick ingen nöd på oss precis, haha.

Dock var det snabbt tillbaka till verkligheten, när jag slog upp dörrarna på Old Pasture Road igen. Hann duscha och slänga i mig lite mat, innan det var dags att sätta sig och boka hemresedatum, resemånad och allt som hör dit. Aningen stressigt, innan allt stod klart, kan jag medge. Och aningen sorgligt när biljetten som ska ta mig ifrån Boston för sista gången, trillande in inkorgen, kan jag också medge.

På allt fixande blev N även sjuk, en ordentlig förkylning och sen lite krupp på det gjorde henne till en gnällspik (ganska förståligt) och mig till en au pair som flög upp ur stolen varje gång hon hostade. Sen veckan efter det, så råkade hon på en öroninflammation dessutom, så förra veckan var det superaupairen Sandra, som satt med två ungar på vårdcentralen en eftermiddag. Man blir erfaren här borta, ja, hahaha.

Som om det inte vore nog, så packade även tre av mina vänner här ihop sina amerikanska liv och begav sig hemåt förra veckan. Ellinor och Anette till Sverige, Ashly till Mexico... fällde lite tårar på Logan, när jag sa hejdå till E och A, sen några till senare på kvällen när det var dags att säga hejdå till Ashly. Ellinor och Anette bor i Sverige ja, men jag lärde känna dom här , det blir skilland. Ashly hoppas jag att jag kan hälsa på någon gång i framtiden. Sötare människa än henne är svårt att hitta.

Förutom det? Ja, då har det inte hänt så där jättemycket. Det har kommit en massa nya, trevliga au pairer, som jag umgåtts en hel del med. Så roligt med nya människor hela tiden! Och på tal om det, så har även min familj bestämt sig för en ny aupair. Sjukt konstig känsla det där. Någon ska ta över efter mig, ta mitt rum, mina värdbarn, min plats vid köksbordet, min korg i hallen, mitt badrumsskåp, min garderob. Precis som jag tog Annas plats... mja, knepigt. Men det är ju så det funkar, ingenting att haka upp sig på. Bara hoppas på att den nya au pairen kommer att älska barnen lika mycket som jag gör...

Men nää, nu har ni fått uppdatering så det räcker tycker jag.
Ni kan få några kort i en salig oordning också, men sen får ni nog vara nöjda..

Hoppas allt är bra hemma!
Vi hörs snart!
Pussss!

När man känner sig lite halvt som halvt, tagen ur "Sunes sommar".

Som jag sa i föregående inlägg, så inser man en hel del här borta.
Någonting som jag har insett är hur otroligt stor insats det krävs av föräldrar. Visst, det var inte så att jag trodde att vara mamma eller pappa, var en enkel sak förut. Men efter att ha varit lite som en "extraförälder" i åtta månader och nu hunnit ha barnen både under höst, vinter, vår och sommar har jag veeerkligen insett vad det innebär.

Som idag till exempel, när vi skulle ner till stranden. Det är ju inte precis bara att kasta ner en handuk i väskan och sen åka.. Utan nej, först ska man smörja in barnen med solkräm från topp till tå och gärna ska de inte vilja stå still, sen ska man packa väskan med handukar till alla, sandleksaker, extra kläder, blöjor, våtservetter, armpuffar och filt osv, osv. Sen får man ju inte glömma vattenflaskor, solhattar, extra solkräm och kanske några kex, eftersom man absolut inte vill att de ska få solsting.

När man väl är klar med smörjandet och packandet, måste man se till att de går på toa, så det inte sker några olyckor i bilen. Och efter det är det bara dags att börja lasta bilen full med grejer, sätta fast ungarna i sina bilbarnstolar, för att sedan äääntligen komma iväg.

Väl på stranden måste man ju gå en kort bit för att komma ner till vattnet och ja, då ska allt de sistnämnda göras i bakvänd ordning, samtidigt som man 100 gånger i minuten upprepar meningen "Gå absolut inte ner till vattnet förrän jag är med".

Och till siiist, när man preecis satt ner den sista väskan, så är det dags för nästa projekt; jaga barnen, som helst vill vara såå långt ut i vattnet så möjligt, trots att de inte kan simma, samt så långt från filten så möjligt, trots att stranden ser likadan ut överallt..

Tackar dock gud för att vattnet var varmt idag, mina ungar är så söta att de faktiskt lyssnar när jag säger "skvätt inte på Sandra" "inte längre ut" och "kom lite närmre filten", samt att detta är mitt jobb. Jag menar, jag älskar det. Kan skratta mig lycklig över att jag att får betalt för att stå på stranden med två sötnosar, istället för att sitta inne vid ett skrivbord.

Men det jag vill komma till är: Det jag gör som jobb, gör en vanlig förälder utöver sitt jobb. Och helt ärligt, jag är helt slutkörd många dagar när jag slutar jobba, haha.

Så mamma och pappa, jag inser nu vilket arbete ni har lagt på mig, Hampus och Lina. Jag vet att vi var tiotusen gånger mer bråkstakar än W&N (och jag tycker att de räcker och blir över) och om jag kunde, så skulle jag ta tillbaka alla de gångerna jag klagat på att "Vi aldrig kommer iväg" mamma. Jag förstår innebörden av vad du menar, när du säger att du "packar för en hel familj" nu. Haha!

När jag ser dig ser jag hur jag var, innan för många hade förklarat hur det fungerar.

Man inser ju en del här borta.
Och nu insåg jag precis, hur totalt jävla svenskt midsommar faktiskt är.
Och hur totalt jävla svensk jag faktiskt är, som har gått runt hela veckan och babblat för mina icke-svenska vänner om denna tradition och nu sitter här och småtjurar för att jag varken har en krans, sill, potatis, jordgubbar eller planer för kvällen.

Men å andra sidan, gör det ingenting. Det är bara roligt att gnälla lite extra ibland och att älska sitt hemland lite mer än vanligt då och då. Förra helgen var jag ju i New York och nästa helg ska vi fira 4th of July, så vad har jag att gnälla på egentligen? Njaa, ingenting. Haha :)

Så ja, New york, var det förra helgen och gud vilken helg! Älskar den staden och har sen jag kom hem börjat klura på om jag skulle kunna klämma in att bo där i några månader i framtiden. En lägenhet i Brooklyn, läsa några kurser, ta mig fram på en cykel och med tunnelbanan.. Det vore något det. Men jag får nog lugna mig lite, för mycket drömmar, för lite tid, haha! ;)

Anledningen till att de planerna slog rot, var väl för att vi åkte ut dit på lördagen och gick runt. Det var liv och rörelse, snygga människor, med egna stilar, små butiker, små cafér, restauranger och barer. En park där folk i ALLA åldrar hängde, hade piknick, lyssnade på musik, spelade olika sporter och bara såg ut att ha så härliga liv! Jag gick med ett fånigt leende på läpparna hela den eftermiddagen och ler bara jag tänker på det nu.

Förutom Brooklyn utforskade vi SOHO och jag och Ellinor lyckades även hamna i China town, lite halvofrivilligt sådär.. På det stora hela gick vi så mycket under de dagarna, att vi ville gråta bara ställde oss upp sen. Klackar på, hela nätterna och sen ballerina/flipflop/converse under dagarna, är inget jag gör om..

Annat värt att minnas från helgen var; att vi sprang i ösregn till hotellet, hoppade i vattenpölar, dansade och sjöng "it's raining men", Vi hånade folk för att de inte vann Stanley cup, jag spelade piano mitt på gatan till några stannade och lyssnade, vi käkade hamburgertallrik på en helt vanlig restaurang klockan fyra på morgonen, vissa gav varandra streptokocker, andra slängde ut tyskar från vårt hotellrum och vi skrattade åt Tom och Jerrys "Fast and the furry", till vi somnade i bilen på väg hem.

Men, men, mer än så orkar jag inte berätta om resan. Lägger ut lite kort och sen får ni se mer när jag är hemma. Det är ju exakt fyra månader kvar till jag har varit här ett år, imorgon. Så plussa på några veckor på fyra månader, så sitter jag i Sverige sen.
Jisses.

Men vi hörs snart och återigen;
Glad midsommar!

Pussss!