När man känner sig lite halvt som halvt, tagen ur "Sunes sommar".

Som jag sa i föregående inlägg, så inser man en hel del här borta.
Någonting som jag har insett är hur otroligt stor insats det krävs av föräldrar. Visst, det var inte så att jag trodde att vara mamma eller pappa, var en enkel sak förut. Men efter att ha varit lite som en "extraförälder" i åtta månader och nu hunnit ha barnen både under höst, vinter, vår och sommar har jag veeerkligen insett vad det innebär.

Som idag till exempel, när vi skulle ner till stranden. Det är ju inte precis bara att kasta ner en handuk i väskan och sen åka.. Utan nej, först ska man smörja in barnen med solkräm från topp till tå och gärna ska de inte vilja stå still, sen ska man packa väskan med handukar till alla, sandleksaker, extra kläder, blöjor, våtservetter, armpuffar och filt osv, osv. Sen får man ju inte glömma vattenflaskor, solhattar, extra solkräm och kanske några kex, eftersom man absolut inte vill att de ska få solsting.

När man väl är klar med smörjandet och packandet, måste man se till att de går på toa, så det inte sker några olyckor i bilen. Och efter det är det bara dags att börja lasta bilen full med grejer, sätta fast ungarna i sina bilbarnstolar, för att sedan äääntligen komma iväg.

Väl på stranden måste man ju gå en kort bit för att komma ner till vattnet och ja, då ska allt de sistnämnda göras i bakvänd ordning, samtidigt som man 100 gånger i minuten upprepar meningen "Gå absolut inte ner till vattnet förrän jag är med".

Och till siiist, när man preecis satt ner den sista väskan, så är det dags för nästa projekt; jaga barnen, som helst vill vara såå långt ut i vattnet så möjligt, trots att de inte kan simma, samt så långt från filten så möjligt, trots att stranden ser likadan ut överallt..

Tackar dock gud för att vattnet var varmt idag, mina ungar är så söta att de faktiskt lyssnar när jag säger "skvätt inte på Sandra" "inte längre ut" och "kom lite närmre filten", samt att detta är mitt jobb. Jag menar, jag älskar det. Kan skratta mig lycklig över att jag att får betalt för att stå på stranden med två sötnosar, istället för att sitta inne vid ett skrivbord.

Men det jag vill komma till är: Det jag gör som jobb, gör en vanlig förälder utöver sitt jobb. Och helt ärligt, jag är helt slutkörd många dagar när jag slutar jobba, haha.

Så mamma och pappa, jag inser nu vilket arbete ni har lagt på mig, Hampus och Lina. Jag vet att vi var tiotusen gånger mer bråkstakar än W&N (och jag tycker att de räcker och blir över) och om jag kunde, så skulle jag ta tillbaka alla de gångerna jag klagat på att "Vi aldrig kommer iväg" mamma. Jag förstår innebörden av vad du menar, när du säger att du "packar för en hel familj" nu. Haha!

När jag ser dig ser jag hur jag var, innan för många hade förklarat hur det fungerar.

Man inser ju en del här borta.
Och nu insåg jag precis, hur totalt jävla svenskt midsommar faktiskt är.
Och hur totalt jävla svensk jag faktiskt är, som har gått runt hela veckan och babblat för mina icke-svenska vänner om denna tradition och nu sitter här och småtjurar för att jag varken har en krans, sill, potatis, jordgubbar eller planer för kvällen.

Men å andra sidan, gör det ingenting. Det är bara roligt att gnälla lite extra ibland och att älska sitt hemland lite mer än vanligt då och då. Förra helgen var jag ju i New York och nästa helg ska vi fira 4th of July, så vad har jag att gnälla på egentligen? Njaa, ingenting. Haha :)

Så ja, New york, var det förra helgen och gud vilken helg! Älskar den staden och har sen jag kom hem börjat klura på om jag skulle kunna klämma in att bo där i några månader i framtiden. En lägenhet i Brooklyn, läsa några kurser, ta mig fram på en cykel och med tunnelbanan.. Det vore något det. Men jag får nog lugna mig lite, för mycket drömmar, för lite tid, haha! ;)

Anledningen till att de planerna slog rot, var väl för att vi åkte ut dit på lördagen och gick runt. Det var liv och rörelse, snygga människor, med egna stilar, små butiker, små cafér, restauranger och barer. En park där folk i ALLA åldrar hängde, hade piknick, lyssnade på musik, spelade olika sporter och bara såg ut att ha så härliga liv! Jag gick med ett fånigt leende på läpparna hela den eftermiddagen och ler bara jag tänker på det nu.

Förutom Brooklyn utforskade vi SOHO och jag och Ellinor lyckades även hamna i China town, lite halvofrivilligt sådär.. På det stora hela gick vi så mycket under de dagarna, att vi ville gråta bara ställde oss upp sen. Klackar på, hela nätterna och sen ballerina/flipflop/converse under dagarna, är inget jag gör om..

Annat värt att minnas från helgen var; att vi sprang i ösregn till hotellet, hoppade i vattenpölar, dansade och sjöng "it's raining men", Vi hånade folk för att de inte vann Stanley cup, jag spelade piano mitt på gatan till några stannade och lyssnade, vi käkade hamburgertallrik på en helt vanlig restaurang klockan fyra på morgonen, vissa gav varandra streptokocker, andra slängde ut tyskar från vårt hotellrum och vi skrattade åt Tom och Jerrys "Fast and the furry", till vi somnade i bilen på väg hem.

Men, men, mer än så orkar jag inte berätta om resan. Lägger ut lite kort och sen får ni se mer när jag är hemma. Det är ju exakt fyra månader kvar till jag har varit här ett år, imorgon. Så plussa på några veckor på fyra månader, så sitter jag i Sverige sen.
Jisses.

Men vi hörs snart och återigen;
Glad midsommar!

Pussss!

That's what I tell my kids; only boring people get bored.

Har precis kommit hem efter att ha varit och hämtat Ashly och Laura vid tunnelbanan. De var precis hemkomna från New York, de lyckostarna.

Annars har här inte blivit många barn gjorda denna helgen, kan jag lova. Jisses, vad vi har gått på lågvarv.. Jag hämtade upp Anette i fredags kväll och åkte sedan vidare till Ellinor, för en kväll med enbart prat och glass.

Vaknade sedan hemma på lördagen, skypade med mamma för första gången på en evighet innan det var dags för kalas för prinsessan N som fyller tre år idag. Huset var fullt av folk, baksidan täckt av ett stort "Dora the explorer-hopptorn" och ja, det var full rulle helt enkelt.

När kalaset var slut, blev det återigen hem till Ellinor för att landa i soffan, tillsammans med henne och Anette. Käkade massa onyttigt och tittade på "No strings attached" (se den. SE den). Sov där till idag då Marte och Carro även kikade förbi och vi spenderade dagen med att ligga i tystnad på Ellinors rum med ögonen fästa på varsin teknisk apparat, samt sova.
Mycket givande.

Annars har det väl inte hänt mycket sen sist, tror jag. Värmen tog sig hit och bjöd på närmare 40 grader en dag. Sen var den tog vägen efter det, är ju en annan fråga?

Till helgen är det dock dags för en efterlängtad tur till NYC. Var i valet och kvalet om jag skulle åka, eftersom jag är i stort behov av att spara pengar till min och Mikaels semester. MEN sen kommer min hostmum och säger att jag är ledig på fredag för de ska iväg till NH, så ja, om jag inte ska tolka det som ett tecken, så säg? Alla de svenska/norska tjejerna jag umgås med här ska iväg, så det lär nog bli en minnesrik helg, haha. Och pengafrågan löser sig väl alltid.
Så ja, bara att börja tagga! wiiiee!

Pussss!

När det blir varma sommardar, kom ihåg mig då.

Känner att ett par veckor hemma hade suttit fint nu.
Kombinationen; Nära och kära, studenttider och fint väder, finns det inte mycket som slår och jag kan känna hemlängtan krypa lite i mig, när jag hör saker som Duse, grillat, solparken, uteserveringar, studentveckor, färskpotatis, midsommarmat, sommarstugor, dagar på sjön och namn på människor jag saknar, som är mitt uppe i allt det där just nu.

Intalar mig dock, att detta bara är en sommar i mängden, för alla hemma (utom er, studenter) och att ni kommer glömt vad ni ens gjorde detta året om 5 år, medan jag kommer minns sommaren 2011 för alltid, eftersom det var (och än så länge är) min sommar i USA och en "once in a life time experience." Men att veta att jag har ca sex månader sommar/varmt höstväder framför mig just nu, gör det ganska enkelt att kunna tänka sig missa två veckor här, för två veckor hemma, haha.

Men bara som en liten påminnelse;
Ta vara på dagarna hemma, ta vara på varann, de är guld värda, ni är guld värda.


och Marielle, vännen, ha en fantastisk tjugoårsdag!
Önskar som sagt att jag var hemma.

Pusssss!

Keep praying to a God, that I don't believe in.

Okej, jag lever. Nu blev ni väl glada, va? haha

Kan trots det berätta för er att gårdagen var en upplevelse, som nog kommer sitta i mitt minne, för många år framöver. För FY FAN, vad det åskade. Har aldrig varit med om något liknande.. De åskoväder jag skulle kalla kraftiga i Sverige, är en fis i rymden jämfört det vi hade igår.

Det började någon gång runt klockan nio med att blixtra väldigt mycket, fast på någorlunda långt håll. Jag låg i sängen och såg hur himlen lös upp i mitt bortersta fönster, men tyckte väl inte det var så farligt.. Sen kom det närmare och närmare allt eftersom och till slut gick jag och drog ner rullgardinerna i alla fönstren och tänkte väl typ något i stil med att "om jag inte ser något, så kan jag låtsas att det inte alls åskar". Fem minuter senare, lyser dock hela mitt rum upp (blinkar ungefär som på en nattklubb) i blixtrar och det smäller som om det skulle slagit ner precis i huset intill. (ni vet sådär som det bara låter hemma när man tänker "Gud, nu måste det slagit ner någonstans") Så håller det sedan på konstant i typ tio minuter, vilket får mig att ligga mitt i sängen, med täcket över huvudet och händerna för öronen, önskande att jag var hemma i Sverige , fyra år gammal, i sängen mittemellan mamma och pappa istället.

Visste inte riktigt vad jag skulle göra, funderade på att springa ner till min värdpappa, som jag visste satt uppe, men tänkte att om det skulle vara riktigt illa och tornadon skulle vara så pass nära att vi var tvungna att ta skydd, så skulle de ju ha kommit upp och sagt till mig.. så ja, jag låg kvar där, mitt i sängen. livrädd. Ända tills det någon gång efter klockan tio då det sakta avtog och jag vågade somna.

Sen idag, kommer jag ner till frukost och min värdmamma erkänner att även hon legat med händerna för öronen kvällen innan. Kikar lite på nyheterna och ser att vi haft minst tre tornados i Massachusetts, alla ca två timmar ifrån där jag bor. De har dessutom gjort en hel del skada och dödat fyra personer till och med.. så jaa, usch. Det var inte speciellt roligt. Saker man vanligtvis ser på tv, blir liksom helt plötsligt väldigt mycket mer verkligt..

Tack och lov är det varken vanligt med tornados, eller sådana åskoväder här. Så det är väl bara att hoppas på att det var en engångsgrej och att jag slipper uppleva något liknande eller värre.. För nää, det där var inget för mig, även om det kanske är vardagsmat för andra stater här i USA.

För er som har lust att kika lite på vad vi sett på tv:n idag; kolla på det här;
http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-13624970

Tornado warnings.

Sitter just nu i mitt rum, som helt plötsligt blev kolsvart när molnen hopade sig på en sekund. Loggade in på facebook och ser att folk som bor runt omkring mig har uppdaterad "tornado warning", funderar lite på om det är sant, loggar in på thebostonchannel och får se det här ; "Remain calm, but take cover now. Go to an interior room on the lowest floor of a sturdy building. Avoid windows."

Nää, men det känns ju tryggt.. mitt rum har 3 fönster dessutom.

Dock säger Ellinor att det var tornadovarning typ en gång i veckan förra sommaren, men det enda som hände var att det regnade. För en som är liivrädd för åska, är det dock lite svårt att försöka att inte börja tänka på sin begravning.. eehe haha.. men ja, jag försöker vara tapper här i min ensamhet i alla fall.
Pratar med fulla, glada och fina vänner där hemma, försöker tränga undan tankarna på molnen utanför och tänker att Sverige har allt sina fördelar ändå..

Men ja, om jag inte bloggar nåt mer så vet ni varför. Då har jag dött. Eller om vi har tur, har bara min dator dött. (och nej, jag är inte allvarlig, mamma, haha. Vi hörs imorgon som planerat )








(....men om inte, så kom ihåg att jag älskar er!)

Pussss!

Finally the sky is blue.

Här går det undan.. sedan sist jag skrev har sommaren äntligen lyckats ta sig hit på riktigt och vi har haft runt 30 grader varmt i flera dagar. Såå nu är Sandra nöjd.

Helgen som gick var världens bästa Sanna på besök och vi spenderade helgen inne i Boston, på stranden, hemma hos mig och hemma hos Ellinor. Åt alldeles för mycket glass och majskolvar, alldeles för lite ordentlig mat och hade det allmänt mysigt.

Är svårt att förstå att det antagligen var sista gången jag såg Sanna på amerikansk mark och att vi eventuellt inte kommer ses förrän någon gång under 2012, beroende på var hon styr riktningen efter att ha andats svensk luft i någon månad.. Förhoppningsvis tar hon sig inte längre än till grannlandet till en början, men man vet ju aldrig, så ja, ännu ett lite tungt hejdå blev sagt på tunnelbanan i måndags morse.. Men så är det, ingen idé att fokusera på det negativa, hon hann komma och hälsa på mig innan hon drar hem i alla fall (:

För övrigt har jag och Mikael bokat våran semester nu. Både flyg och hotell är färdigfixat, så nu är det bara småsaker kvar att fixa och fickpengar kvar att spara (eeheh)... Det blir Orlando - Miami - Chicago och jag ser såå fram emot det. Två helt lediga veckor med bara Mikael för första gången på över 8 månader, sol, bad, Disney world, Universal studios, shopping i Chicago etc etc. . AAh, så underbart! :D

Men nu börjar jag jobba strax igen och innan det bör jag hitta ut ur mitt rum, vilket innebär att jag behöver städa med andra ord..

Hörs snart!
Pusssss!